bilindustrien

Dødskrasj

Til svenske Aftonbladet forteller politimannen at hans innlegg var ment for å hylle en yrkesgruppe som får for liten oppmerksomhet og hjelper mennesker i vanskelige situasjoner.

Politimannen beskriver en ulykke og scene med lyden av skrik og gråt, lukten av blod og diesel.

I ulykka – der to biler krasjet – var det flere personer som mistet livet.

«Hun er en engel i mine øyne. Hun – og alle hennes kolleger – ja, alle mennesker som jobber innen helseverden. Jeg beundrer dere. Dere er fantastiske. Hver gang dere går på jobb hjelper dere noen andre. Noen som har det vondt. Noen som er lei seg. Noen som føler seg dårlig. Dette gjør dere til tross for mye stress, tøffe arbeidsoppgaver og begrensede ressurser. Til tross for alle hindre står dere på videre. Jeg vet ikke om noe mer beundringsverdig», skrive Tobbe.

«Jeg vet at neste gang noe sånt skjer, så vil dere være der igjen. Englene» skriver politimannen Tobbe.

Hele innlegget

Her kan du lese hele innlegget som ble publisert i går (på svensk):

ÄNGLARNA

I ett inferno av obegripligt kaos höll vi om varandra. Vi sa ingenting, ingen av oss. Vi stod bara där några sekunder under tystnad innan vi släppte taget och tittade på varandra. En snabb blick, inget mer, sedan skiljdes vi åt och fortsatte arbeta.

Innan vi ens kommit fram visste vi att det skulle vara illa. Fruktansvärt illa. Två fordon hade frontalkrockat med varandra och på väg dit hörde vi över polisradion hur all ledig ambulans och räddningstjänst skickades till platsen.

Och när vi kommer fram. Det där totala kaoset som knappt går att beskriva i ord; omöjligt att förklara för någon som inte upplevt det. Överallt skrikande människor, chockade människor, avslitna kroppsdelar, blod och döda kroppar.

Så mycket, så overkligt, så svårt att greppa, så svårt att prioritera och så svårt att hantera.

Jag kliver ur polisbilen. Vad ska jag börja med? Var behövs jag som mest? Jag rör mig mot vraket som en gång hade varit en bil. Brandmännen är fullt upptagna med att försöka sära och öppna upp det. Synen som möter mig när jag kommer fram kommer för evigt vara fastbränd på mina näthinnor.

Där finns ingenting för mig att göra.

Vidare. Bort, i riktning mot det andra fordonet där de flesta vid det här laget nu tagits sig ut. Jag går in och möts av en flod av blod som rinner längs golvet. Längst bort vid den intryckta fronten arbetar ambulanspersonal med en svårt skadad man och jag inser att även här är jag överflödig.

Går ut igen. Människor överallt. Några står upp medans andra sitter, och överallt springer utryckningspersonal fram och tillbaka. Och som en matta över allting ligger ljudet; det där ljudet av fruktansvärda skrik, gråt och tjutande sirener som blandas med lukten av blod och utrunnen diesel.

I ett levande helvete som detta måste alltid de drabbade människorna ha högsta prioritet. Men samtidigt måste vi även dokumentera allting för den framtida utredningen. Bilder och video måste bli tagna, skisser måste ritas, vittnesförhör hållas, trafik bli omdirigerad, anhöriga bli underrättade med mera med mera.

Så igen, var börjar jag? Vad är det allra viktigaste jag kan göra just i detta nu? Jag måste prioritera rätt. Kollegorna börjar anlända nu tillsammans med vårt yttre befäl som genast sätter igång med att ge direktiv och dela ut uppgifter.

Och det är precis när jag tagit mitt andra vittnesmål som jag upptäcker henne. En sjuksköterska från ambulansen. Jag ser henne eftersom hon står stilla. Helt stilla står hon där, med en tom, nästan apatisk blick några meter från det första vraket.

I allt det kaos som pågår överallt runtomkring har hennes kollegor missat henne. Missat att den här gången blev det för mycket. För mycket att hantera. Hon märker mig inte förrän jag lägger handen på hennes axel, och jag ser nu att hon gråter. Jag har träffat henne förut och vet mycket väl hur skicklig och erfaren hon är men nu, nu blev det bara för mycket.

Så jag håller om henne. Jag vet inte hur länge vi står där, några sekunder eller så som högst, men det är tillräckligt. Vi skiljs åt och hon går iväg till sina kollegor och återupptar sitt arbete.

Hon är en ängel i mina ögon. Hon, och alla hennes kollegor, ja alla människor som arbetar inom sjukvården. Jag beundrar er så. Ni är fantastiska. Varje gång ni går på ett arbetspass kommer ni hjälpa någon. Någon som har ont. Någon som är ledsen. Någon som mår dåligt.

Och detta gör ni trots mycket stress, tuffa arbetsuppgifter och begränsade resurser. Trots alla hinder fortsätter ni alltjämt. Och jag vet ingenting som är mer beundransvärt.

Trafikolyckan fick ett tragiskt slut. Många människor miste livet. Många skadades. Och många berördes. Men jag vet att nästa gång det händer så kommer ni finnas där igen.

Änglarna.

//Lundapolisen, Tobbe